”Basmätning på Luoto” 31 juli 1906. Vid triangelmätningar mäter man en kortare sträcka, basen, mycket noggrant. Finns det så väljer man plan mark, som här högslätten Luottolako, belägen ca 1 260 m.ö.h. I det här fallet var basen närmare 4 kilometer lång (klicka för större bild).
Teodoliten uppställd på Ritanjunjestjåkko. Bilden är tagen mot väster och Sarvesvagge, Skaite och Neitarieppe. Toppen var centralpunkt i det nät av högre ordning som Hamberg genomförde, se skissen nedan. Bilden är tagen 7 augusti 1902, då Hamberg och medarbetarna vistades där för mätningar. Det behövdes tre dagar på toppen, vilket berodde på att moln och dimma var vanligt. Genom att tälta på en plan cirka 30 meter nedanför toppen kunde man avvakta de få perioderna med tillräckligt klar sikt (klicka för större bild).
En annan teodolit än de som Hamberg använde, men principen framgår tydligt: med kikaren siktar man in den önskade punkten och avläser vinkeln. Den gradskiva som sitter monterad på själva kikaren är i vertikalplanet, i bildens nederkant syns en annan, liggande cirkel där man avläser vinklar i horisontalplanet. För upprättande av triangelnäten var det horisontalplanets vinklar som man arbetade med. Två inbyggda vattenpass möjliggjorde lodrät uppställning av instrumentet, som var monterat på ett trebent stativ (se det svartvita fotot ovan).
Instrumentet tillhör Institutionen för geovetenskaper i Uppsala och är tillverkat av firma Otto Fennel Söhne i Cassel. Vid redogörelser för sina kartarbeten nämner Hamberg att han använt teodoliter från andra tillverkare (t ex firma Max Hildebrand i Freiberg), men teodoliten på bilden har i vart fall med all sannolikhet använts i den Hambergska kartografiundervisning som med stor flit bedrevs inom ämnet geografi, bland annat på Kåbo gärde. Foto Lars Andersson.
Skiss över triangelnätet av högre ordning. Helst vill man ha ett nät med liksidiga trianglar och centralpunkten därmed som ett nav i mitten; då får man störst noggrannhet i mätningarna. Eftersom terrängen ser ut som den råkar göra får man anpassa sig efter det och utnyttja de toppar som finns, dessutom måste man ju ha fri sikt mellan topparna.
Efter att alternativen Akatjåkko och Skårvatjåkko visat sig inte kunna användas som centralpunkt (ingen av dem syntes från Kåtoktjåkko), återstod till slut ”det väl mycket excentriskt belägna Ritanjunjestjåkko”. Förutom detta större nät uppmätte Hamberg ett nät av lägre ordning ”för att bestämma läget av fotogrammetriska stationer samt av ett stort antal toppar m. m.”. Detta nät bestod av mätningar från ca 260 stationspunkter.
Den kamera som Hamberg konstruerade 1899. Vid fotograferingen stod kameran på mätbordet och horisonterades med de tre ställskruvarna under kameran. Två inbyggda vattenpass fanns som hjälp vid denna injustering. För att få noggrannhet i mätningarna krävs att man även känner till kamerans inre geometri (exakt brännvidd etc.) för att veta vilken avbildningsskala negativet får.
Samma kamera sedd snett bakifrån och med bakluckan borttagen. Här fördes kassetterna med glasnegativ in; formatet på dessa var 18x24 cm. År 1895 hade Hamberg konstruerat den första modellen, för 13x18 cm, och 1898 följde ännu en modell som han använde vid Nathorstexpeditionen samma år (se nedan), innan den ”väsentligt förbättrade” modellen på bilderna tillkom. Kameran beskrevs av Hamberg i Fotografisk tidskrift 1902 (se litteratursidan) och det är därifrån bilderna hämtats.
Den kamera som Hamberg konstruerade inför 1898 års Nathorstexpedition till Spetsbergen. Bredvid kameran syns en kassettväska med en kassett samt ett glasnegativ (format 18x24 cm) som togs under expeditionen. Detta är den enda Hambergkamera som veterligt finns bevarad. Vad som hänt med de två andra kamerorna (1895 resp. 1899 års versioner) är höljt i dunkel. Kameran tillhör Institutionen för geovetenskaper i Uppsala och finns permanent utställd där (klicka för större bild). Foto Lars Andersson.
Här har Hamberg fått med sin egen skugga i Sarek under kartläggningsarbetet. Bilden är tagen halv fem på morgonen den 14 juli 1897, från ”Punkt på Järtatjåkko”, alltså i Pårtemassivet. Skuggan visar kameran, konstruerad av Hamberg för att ta fotogrammetriska bilder, vilka sedan användes för kartframställningen. Stativet är försett med mätbordet på en föregående bild – ett klassiskt redskap vid kartritning, som nu fått bli plattform för kameran. Det finns även några andra bilder med en skugga, men detta är den mest utstuderade.
Det är för övrigt inte helt ovanligt att utrustning och ibland rentav någon medarbetare råkar komma med i ett hörn av bilden. De flesta Sarekfotografierna togs ju för att användas som underlag för kartframställningen och det var inte så petigt med vad som råkade hamna på bildens nedre delar - vilket har sin charm för den som ett sekel senare studerar bilderna och får inblickar i vardagsarbetet.
Ett fotografi från Sarek som Hamberg använt för att mäta in landskapsdetaljer. Det kan verka förvånande att penna, passare och linjal ska räcka för att räkna fram avstånd som ska ligga till grund för en karta, men mycket förenklat uttryckt blir noggrannheten tillräcklig så länge skalan på fotografiet är klart större än den avsedda kartans skala. Förstoringar ur bilden finns nedan.
Detalj ur den fotogrammetriska bilden (vänsterkanten)
Detalj ur den fotogrammetriska bilden (högerkanten)
”Kartskiss öfver Sarjektrakten och dess jöklar” som Hamberg upprättade 1895. Den publicerades i Svenska turistföreningens årsskrift 1896 i anslutning till hans ”Berättelse om en resa i Sarjekfjällen sommaren 1895” (klicka för större karta). När Hamberg under sin första Sarekresa skulle kartera glaciärer, fann han att generalstabskartan i skala 1:200 000 inte var användbar för hans syften, eftersom ”kartograferna tydligen ej på denna svårtillgängliga, ofta i dimmor höljda och ekonomiskt oviktiga terräng [högfjällen] hade ansett sig kunna lägga ned det arbete, som den ur vetenskaplig och turistsynpunkt skulle kunnat förtjäna.” Därför fick han redan från början ägna sig åt kartering.
En sparad paketadresslapp: Hamberg har fått en sändning till Kvikkjokk med fotografiskt material. Det behövdes en hel del, för enbart till kartarbetena tog han 1 800 bilder. Därutöver tog han bilder av sina husbyggen, instrument, medarbetare etc.
Två av de många kartongerna med Axel Hambergs glasnegativ, just dessa är i formatet 13x18 cm. Glasnegativ, även kallade glasplåtar, var den teknik som föregick negativ på tunn film. Hambergs bildsamling förvarades länge på hans egen institution, senare (när ämnet delades upp) på naturgeografiska institutionen, där den utnyttjades av bland andra Sarekforskaren Valter Axelsson. År 1988 överfördes den till universitetsbibliotekets kart- och bildenhet (klicka för större bild). Foto Lars Andersson.
Ett av glasnegativen, nu i formatet 18x24 cm, upplagt för granskning på ljusbordet. Bomullsvantar fordras vid hanteringen för att inte sätta fingeravtryck, förutom den försiktighet som behövs p.g.a. glasets ömtålighet (klicka för större bild). Foto Lars Andersson.
Fyra små anteckningsböcker anger plats och tidpunkt för flertalet av de fotogrammetriska bilderna. Här har Hamberg exempelvis från ”Punkt 1 på Ruopsok mot Epparisarne” fotograferat med glasplåtarna nr 615-618, vilket skedde den 14 augusti 1897 klockan 13 i solsken. Exponeringstiden var här 3 sekunder. Anteckningsböckerna, som omfattar negativen nr 1-1513 under åren 1896-1907, förvaras tillsammans med bildsamlingen på universitetsbibliotekets kart- och bildenhet (klicka för större bild). Foto Lars Andersson.
Med sin vakenhet för nya metoder begärde Hamberg tjänstledigt för att 3-8 oktober 1910 kunna delta i den 2:a feriekursen i stereofotogrammetri som firman Zeiss höll i Jena. Han ville ”taga kännedom om den af firman Carl Zeiss utarbetade stereophotogrammetriska metoden” vilket lämpligast skedde vid dessa kurser där firman ”anordnar mätningsöfningar och demonstrationer med de ifrågavarande instrumenten”. På bilden står Hamberg som nr 6 från vänster. Mannen längst t.h. är Carl Pulfrich, en av pionjärerna inom fotogrammetrin, liksom Friedrich Schneider och Theodor Scheimpflug som sitter på marken. Okänd fotograf (klicka för större bild).
Ett arv förs vidare. Fotogrammetrin introducerades i Sverige av geologen Gerard De Geer och Hamberg hörde till pionjärerna. När den unge Fredrik Enquist år 1908 fick i uppgift att undersöka glaciärer i Jämtland och Härjedalen använde han inte bara Hambergs fotogrammetriska metod utan fick även låna kamera och annan utrustning från Hambergs institution. Resultatet publicerades år 1910 av Sveriges geologiska undersökning som Die Gletscher Schwedens im Jahre 1908, där även undersökningar av Fredrik Svenonius, Jonas Westman, Axel Gavelin och Hamberg ingick. Fredrik Enquist fortsatte med glaciärundersökningar i Kebnekaise och blev med tiden professor i geografi i Göteborg. Lånepapperet finns bevarat i institutionens arkiv (klicka för större bild).
Även Jonas Westman karterade fotogrammetriskt, vilket han gjorde redan 1898, och ägnade sig åt glaciärer vid Sulitelma (”ej långt från mitt arbetsfält”, som Hamberg skrev). Westman använde den meteorologiska institutionens egen kamera, se mera nedan.
På det stora gruppfoto av medlemmar ur Geologiska föreningen som återgavs på en tidigare sida råkar det vara så att alla medverkande i den ovan nämnda boken (med undantag av meteorologen Westman) står intill varandra - dessutom finns De Geer med. I denna detalj ur fotografiet ryms alltså flera av pionjärerna inom den svenska fotogrammetrin och glaciärforskningen (klicka för större bild). Fotografiet tillhör Institutionen för geovetenskaper i Uppsala; den sida där hela bilden återges finns här.
Jonas Westmans (1867-1922) karta från 1898 över glaciärer vid Sulitelma verkar närmast bortglömd idag (den togs inte med i boken Die Gletscher Schwedens im Jahre 1908) men förtjänar att lyftas fram i detta sammanhang. I sin recension år 1900 av Westmans artikel där kartan publicerades skrev Hamberg, redan rutinerad inom både kartografi och glaciologi, att ”detta kartarbete gör tydligen ej anspråk på att vara något precisionsarbete, men det torde väl vara befriadt från större fel”. Men han påpekade att höjdkurvorna åtminstone borde ha fortsatt över glaciärerna, även om de inte kunnat utläggas så noga, för att öka kartans åskådlighet. Då hade även sambandet med nunatakerna (de isolerade bergspetsar som sticker upp ur glaciären) kunnat upprätthållas, i stället för att de som nu ska ”ligga och bilda liksom en liten höjdkurveverld för sig”. Streckade höjdkurvor över glaciärer hade Hamberg använt på sin kartskiss över Sarek från 1895, liksom kartograferna bakom generalstabskartan 1890.
Nedan återges kartan, som Hamberg fann ”vacker” (klicka för större karta). De blå fiskfjällsliknande fälten betecknar isfall, de beigeaktiga prickade fälten betecknar recenta moräner. Jonas Westmans artikel med kartan publicerades i Bulletin of the Geological Institution of the University of Upsala, vol. 4 (1899).
Jonas Westman var för övrigt även den som 1905 fick uppdraget att organisera de meteorologiska iakttagelserna vid den nybildade Vassijaure naturvetenskapliga station. Byggnaden brann ner 1910 och man flyttade verksamheten till Abisko med påföljande namnbyte: Abisko naturvetenskapliga station. Idén med en forskningsstation vid Torne träsk kom från Fredrik Svenonius.
Rev. 2019-09-13