Efter bara ett par års universitetsstudier följde Hamberg, 20 år gammal och fortfarande student, med A. E. Nordenskiöld på expedition till Grönland år 1883. Hambergs uppgift blev att ”genom temperaturbestämningar och kemiska undersökningar belysa de hydrografiska förhållandena vid Grönlands kuster”. Särskilt gällde det polarströmmen som för ned kallare vatten längs Grönlands ostkust. Redan här visade han en sida som skulle bli typisk för honom: instrument- och metodutvecklaren. Den omvändningstermometer som användes för att mäta vattentemperaturen på olika djup var inte tillräckligt bra och Hamberg gjorde en förbättring av den.
Hambergs förbättrade omvändningstermometer från 1883
Hambergs diagram över salthalt och temperatur på olika djup. Det vänstra diagrammet visar ett tvärsnitt vid Danmarksundet, som ligger mellan Grönland och Island. Den kallare, sydgående polarströmmen är markerad med blått. Längre ut från Grönland passerar den nordgående, varmare Irmingerströmmen (en mindre gren av Golfströmmen), markerad med mörkare beige. Det högra diagrammet visar havsvattnets skiktning vid Baffins bay utanför Grönlands västkust, där ett något varmare skikt ligger mellan två kallare. Diagram och ritning ur ”Hydrografisk-kemiska iakttagelser under den svenska expeditionen till Grönland 1883” (klicka för större bilder).
Åter i Stockholm fortsatte studierna. Den endast 29-årige W. C. Brögger utnämndes år 1881 till professor i mineralogi och geologi vid Stockholms högskola. Till denne framstående geolog sökte sig flera ambitiösa elever och Hamberg var en av dem. Det blev ett årtionde av mineralogiska och kristallografiska studier.
Hambergs teckning av baryt (BaSO4), i parallellperspektivisk projektion.
Hambergs första mineralogiska arbete publicerades när han var 23 år gammal i Geologiska Föreningens Förhandlingar (”Anatas och titanit på rutil från apatitförekomsten vid Kragerö”), därefter följde flera studier av kristallstrukturer, däribland en svit med experiment som anses höra ”till det bästa i dåtidens kristallografiska litteratur”. Åtskilliga mineralogiska artiklar från huvudsakligen 1890-talet ägnades fynd från värmländska mangangruvor. I dessa undersökningar visade han sig som ”en av de allra skickligaste mineralanalytiker vi haft” och ”sin tids främsta svenska mineralog”. Hamberg var även en flitig mineralsamlare och större delen av den samling han med tiden byggde upp finns idag på Naturhistoriska riksmuseet i Stockholm.
En goniometer, vinkelmätare, som användes vid kristallografiskt arbete. Instrumentet mätte ljusets reflektion mot de olika kristallytorna, alltså mot alla de ytplan som framträder på exempelvis teckningen av baryt ovan. De olika uppmätta vinklarna gav indirekt information om mineralets kristallografiska uppbyggnad, dvs atomernas lägen i kristallen, och gjorde det möjligt att rita schematiska teckningar av strukturen. En vidareutveckling som används idag är röntgendiffraktometern. Instrumentet tillhör Institutionen för geovetenskaper i Uppsala och är tillverkat av Pistor & Schick i Berlin (klicka för större bild). Foto Lars Andersson.
De olika kristallytorna kan uttryckas i en linjärprojektion. Här är det pyrit som visas, i Victor Goldschmidts planschverk "Krystallographische Projectionsbilder" från 1887 (klicka för större bild, och ännu större bild finns här). Ett tålmodigt och noggrant arbete gav möjlighet att beskriva kristallformen. Foto Lars Andersson.
”Grupp vid ´Döda fallet´ nära Bispgården” 19 juni 1893. Hamberg fotograferade sina kollegor under exkursionen till Jämtland. Nr 6 från vänster, stående i bakgrunden, är växtbiologen Rutger Sernander, nr 8 A. G. Högbom (stående längst ned). Mellan dem sitter Knut Winge på ett block (Winge kom f.ö. att fyra år senare biträda Hamberg med geologisk kartering i Sarek; mer om detta längre ner på sidan). Utan att kunna peka ut de sju övriga är deras namn i vart fall H. Bäckström, O. Ekstam, G. Hallberg, H. Hedström, P.J. Holmqvist, A. Jessen och C. Wiman. Klicka för större bild. En gemensam fältdagbok från exkursionen finns bevarad i institutionens arkiv (Min.Pet. serie Ö1A).
”Växtförande älvsandsavlagringar vid Ragunda” 19 augusti 1893 (klicka för större bild).
”Rast i ´Döda skogen´ i Handölsdalen” 29 juni 1893. Bilden är tagen av okänd fotograf. Hamberg ligger t.v. i bakgrunden, med helvit mössa. Nr 4 från vänster är A. G. Högbom, halvliggande (klicka för större bild).
"Veckadt berg med intrusiv vid Stuor Järta" nära Pårektjåkkå i södra Sarek, 29 juni 1897. Denna sommar tog Hamberg med sig Knut Winge för att hjälpa till med berggrundskarteringen och det är troligen honom vi ser på bilden. Några år senare blev Winge, efter en kortare sejour vid KTH, lärare och föreståndare vid Filipstads Bergsskola. I STF:s årsskrift 1898 har han skildrat sin Sarekvistelse (klicka för större bild).
När Hamberg 1895 reste till Sarek var det med uppdraget att inventera glaciärer. För geologen Hamberg var det självklart att ta med geologhammare och samtidigt undersöka berggrunden i detta till stor del outforskade område. I fältdagboken antecknar han redan den första dagen hur han gav sig upp på Tåresåive norr om Aktse och ”tog ett stenprof från toppen”. Med tiden växte Sarekundersökningarna och ledde 1901 fram till en lång artikel i tidskriften Ymer, där ett avsnitt om ”Det fasta bergets geologi” inledde redogörelsen. Till artikeln hörde också den första geologiska kartan över Sarek.
Hambergs karta över Sareks geologi från 1901 (klicka för större karta)
Efter sin licentiatexamen 1893 och utnämningen till docent uppehöll Hamberg olika lärartjänster vid Stockholms högskola. Enligt sonen Per Gustaf Hamberg tycks Axels avsikt med en samling uppsatser kring etsförsök på kalkspat som han publicerade 1895 ha varit att sammanställa dem till en avhandling för doktorsgraden. Enligt sonen fullföljdes planerna aldrig ”på grund av att hans intresse just vid denna tid fångades av Sarekfjällen”. I och med dessa Sarekarbeten vidgades hans forskning till att omfatta även en hel del naturgeografi och på dessa undersökningar inom geologi och naturgeografi doktorerade han 1901 vid Uppsala universitet.
Karl Ahlenius, Hambergs företrädare på professuren. Okänd fotograf.
Året därpå inrättades geografi som examensämne (det hade tidigare hört till statskunskapen) med Karl Ahlenius som förste innehavare av professuren. Han avled redan 1906, och 19 augusti 1907 förordnades Hamberg på tjänsten, innan han 31 december utnämndes till efterträdare. Hamberg fick nu en minst sagt bred undervisningsuppgift, eftersom ämnet geografi i sin naturvetenskapliga del rymmer allt från jordens kärna till atmosfären (och rentav en del astronomi). Ämnets samhällsvetenskapliga del är lika bred och kunde även beröra sådant som ett lands historia och religion. Ett särdrag som man lägger märke till idag är den tid som avsattes för att lära ut kartritande. På den tiden var dessa kunskaper nödvändiga för den som ville undersöka ett område och få ett mer exakt kartunderlag. Mätningsövningar utomhus med bl.a. mätbord och teodolit gav färdigheter i det kartografiska hantverket.
Docent Hamberg med sina elever vid Stockholms högskola på exkursion i Kinnekulle 1904. Okänd fotograf.
Hambergs elever på exkursion i Kinnekulle 1904. Okänd fotograf.
Hamberg med sina elever på exkursion i Kinnekulle 1904. Okänd fotograf (klicka för större bild).
Från Hambergs tid vid Stockholms högskola finns 19 vaxduksböcker bevarade med hans olika föreläsningar. Böckerna förvaras i Uppsala universitetsbibliotek. Foto Lars Andersson (klicka för större bild).
Medlemmar ur Geologiska Föreningen, samlade i november 1909 i biblioteket på Sveriges Geologiska Undersöknings lokaler på Mäster Samuelsgatan i Stockholm. Hamberg står längst till vänster, snett framför honom står Fredrik Svenonius, som gav Hamberg uppdraget att inventera glaciärer i Sarek och även var opponent när Hamberg disputerade för doktorsgraden 1901. En viktig angelägenhet inom föreningen vid denna tidpunkt var den 11:e internationella geologkongressen, som skulle hållas i Stockholm 1910. Föreningen hade i åratal förberett detta möte. Hamberg svarade för exkursioner i Sarek och Lule älvdal. I två omgångar, 1901 och 1928, var Hamberg ordförande i föreningen och en stor del av hans skrifter publicerades i Geologiska Föreningens Förhandlingar, GFF (klicka för större bild).
Foto O. Ekströmmer, fotografiet tillhör institutionen. På tavlans baksida finns en ofullständig namnlista. Inför publiceringen på denna hemsida har namnen kompletterats med välvillig hjälp av dr Björn Sundquist, förutvarande redaktör för Geologiska Föreningens Förhandlingar. Här finns samma bild med personernas namn inlagda.
I institutionens arkiv finns koncepten till de redogörelser för undervisningen som Hamberg sände in till förvaltningen under sin tjugoåriga karriär vid Uppsala universitet. Här nedan återges föreläsningsdagböckerna från Hambergs första termin som professor i ämnet efter utnämningen 31 december 1907 (klicka för större bilder). Samtliga undervisningsdagböcker finns inskannade här .
Hambergs föreläsningsdagbok för januari till mars 1908
Hambergs föreläsningsdagbok för mars till maj 1908
I samma arkiv finns sammanställningar av kostnaderna för olika exkursioner och deras resmål. Här har man 10 maj 1927 åkt ”med automobiler till lertaget vid Bergsbrunna, granit-, leptit- och porfyrförekomster vid Vaksala och Sala backe, kungshögarne, kyrkan m.m. vid Gamla Uppsala samt diverse fornminnen, kulturminnen, kvartärgeologiska företeelser mm inom Gamla Uppsala, Björklinge och Skuttunge socknar”. Den friska blandningen av natur- och kulturgeografiska mål på en och samma exkursion var typisk (klicka för större bild).
Hambergs redogörelse för en exkursion år 1927
Rev. 2016-03-18
