Föreläsning vid symposium om professor Filip Hjulström år 2002, där de tre första innehavarna av professuren i geografi och deras intressen skisseras: Karl Ahlenius, Axel Hamberg och John Frödin. Även återgiven som inledningskapitel i ”Filip Hjulström. En förgrundsgestalt i svensk naturgeografi under 1900-talet” (red. Krister Lindé), utgiven 2003, Acta Universitatis Upsaliensis C 75. Återges här med författarens tillstånd.
Naturgeografins inriktning och innehåll under de första årtiondena skall jag försöka återge genom att skissera ämnesföreträdarnas vetenskapliga verksamhet. Fastän begreppet geografi funnits så länge människan haft behov av att kunna beskriva sin omvärld tillkom undervisningsämnet mycket sent vid de svenska universiteten. Statsmakten och handeln har alltid haft behov av geografiska kunskaper och därför också behov av undervisning i geografi. År 1768 utkom en liten tunn bok med titeln "ATLAS JUVENILIS eller GEOGRAFISKA CHARTOR till Ungdomens tienst i methodisk ordning författade af AND: ÅKERMAN Graveur wid Kongl: Wet: Soc: i Upsala". Det var en världsatlas med 20 kartblad. Anders Åkerman var annars mest känd för sina himmels- och jordglober i olika storlekar. Nyligen bjöds ett par sådana glober i litet format, lämpliga att ställa på ett biblioteksbord, ut av auktionsfirman Christies i London för 350.000 kr. Åkerman dog utfattig. Bland något modernare arbeten kan t ex nämnas Agardhs och Dahlmans arbete om "Sveriges fysiska geografi" (1857).
Det skulle dröja ända till 1891 innan en examensstadga för de svenska universiteten angav geografi i förening med statskunskap som ett studie- och examensämne. Geografin var till att börja med ett bihang till statskunskapen, vilket klart anger i vilka sammanhang det nya ämnet ansågs vara av betydelse. Denna hopkoppling tyckte de studenter, som främst var intresserade av geografin, vara oacceptabel. 1896 undertecknade 59 studenter vid Uppsala universitet en skrivelse till Kunglig Majestät i vilken de begärde, att geografin skulle få en självständig ställning. För skrivelsens utformning hade man sannolikt fått hjälp av mer förfarna medlemmar av Geografiska föreningen (grundad 1895). Skrivelsen remitterades av Kungl. Maj:t till Filosofiska fakulteten, som tillsatte en kommitte vars arbete så småningom resulterade i ett ganska typiskt kompromissförslag, "som bär tydliga spår av att vara en lösligt hopfogad kompromiss av vissa tillfälliga intressen, som voro inom kommitten företrädda" (von Hofsten 1944). Jag har tagit med citatet för att belysa hur nutida mygel har gamla anor. Förslaget gick ut på att en ny e o professur i politisk geografi skulle inrättas och att till den befintliga e o professuren i meteorologi skulle fogas ämnet fysisk geografi. Förslaget föll dock och 1901 års riksdag beslöt om inrättandet av en e o professur i geografi. Man kan endast spekulera om fakultetens ovilja mot ämnets frigörande främst berodde på bristande insikt i ämnets natur eller på rädsla för ökad konkurrens om tillgängliga fakultetsmedel.
Examensämnet geografi inrättades 1902 och vi kan därför i år fira ett geografiskt 100-års jubileum, samtidigt som man inte utan förvåning kan konstatera att naturgeografin i Uppsala numera döpts om till "Miljö och landskapsdynamik". Den nya tjänsten söktes 1902 av två docenter vid Uppsala universitet, docenten i historia (tidigare geografi) Karl Ahlenius och docenten i mineralogi och geologi Otto Nordenskjöld samt av docenten i botanik vid Stockholms högskola Gunnar Andersson. (I år firas också 100-årsminnet av Otto Nordenskjölds Antarktisexpedition.) Som väntat p g a geografins gränsöverskridande karaktär blev tillsättningen en strid mellan humanister och naturvetare inom Filosofiska fakulteten, som förordade Ahlenius respektive Nordenskjöld. Ärendet avgjordes i Större akademiska konsistoriet där Ahlenius uppfördes i första rummet med 15 röster mot 13 för Nordenskjöld. Den senare liksom Andersson återtog sina ansökningar och Karl Ahlenius utnämndes 1904 och tog säte i Humanistiska sektionen.
Början av hyreskontraktet för den geografiska institutionen: "tre större rum åt gatan" på Västra Ågatan 22 blev den nya institutionens första hem. Professuren tillkom 1902, men det dröjde några år innan själva institutionen inrättades genom kanslersbrev den 4 februari 1905. Efter vissa inredningsarbeten kunde man den 1 mars flytta in. Samtliga dokument från institutionsarkivet (klicka för större bilder).
Karl Ahlenius (f 1866) var egentligen historiker, men mycket intresserad av geografi och hade genom självstudier och studier vid tyska universitet skaffat sig erforderliga meriter. Han disputerade 1895 på en avhandling om Olaus Magnus och hans framställning av Nordens geografi. Historisk geografi kom under en lång tid att vara en betydande del av ämnet. Ahlenius förordnades samma år till docent i geografi, men hade fram till 1901 ett extra förordnande på en professur i historia. Efter disputationen satte han dock också igång med geomorfologisk forskning. Bl a lodade han upp de lappländska sjöarna från Malgomaj i söder till Lule älvs sjökedja i norr under somrarna 1899 och 1900. De stora djupen i somliga av fjällsjöarna och även t ex Vättern hade under lång tid förbryllat forskarna. Olika djärva hypoteser redovisas t ex i tidiga årgångar av Geologiska Föreningens Förhandlingar. Det var först med insikt om inlandsisens erosionsförmåga som man fann en rationell förklaring. Mer detaljerade uppgifter om djupmorfologin saknades dock länge. De praktiska problemen med att taga sig fram till de lappländska sjöarna och få tag i roddare var knappast mycket lättare för Ahlenius än de problem som Linne ställdes inför under sin lappländska resa. Jag tror, att osäkerheten var betydande i lägesbestämningarna av lodskotten (lodlina med tyngd). 1905 beskriver han och försöker tolka en kanjonliknande djupfåra i Siljans botten. En morfologi som ännu i våra dagar varit föremål för uttolkningar.
Västra Ågatan 22, där geografiska institutionen befann sig de första åren. De tre rummen låg en trappa upp i huset, alla med utsikt över Fyrisån. Foto Lars Andersson.
Ahlenius största geografiska forskningsinsats efter doktorsavhandlingen blev en studie över Ångermanälvens dräneringsområde som kom 1903. Efter en morfologisk analys kopplar han denna till en utredning av vilka faktorer som bestämmer bebyggelsens utbredning. Han tillämpar här sin tyske lärofaders, Friedrich Ratzel, antropogeografiska åskådning, som jag av mina kulturgeografiska studiekamrater fick veta var en förkastlig determinism. Dräneringsområden som grund för tillämpade geografiska utredningar har jag dock själv funnit vara mycket användbara i praktiken, inte minst i utvecklingsländer.
Kostnadsförslag från uppbyggandet av den geografiska institutionen under Karl Ahlenius tid. Utrustning för kartframställning samt bildmaterial och bergartssamling.
Karl Ahlenius dog redan 1906 i en misskött blindtarmsinflammation, blott 40 år gammal. Man måste beundra honom för hans initiativkraft och förmåga att på egen hand genomföra krävande forskningsuppgifter. Om hans gärning blev kort blev hans efterträdares desto längre.
Den ånyo utlysta tjänsten lockade denna gång endast en sökande: docenten i kristallografi och mineralogi vid Stockholms högskola Axel Hamberg. Han utnämndes 1907 med säte i Matematisk-naturvetenskapliga sektionen. Han hade redan 1905 blivit ledamot av Kungl. Vetenskapsakademien. Tillsättningen av Axel Hamberg innebar ingen föryngring på tjänsten. Hamberg var född tre år före Ahlenius.
”Gamla Kemikum” vid Engelska parken. Hit flyttade den geografiska institutionen i början av 1909, drygt ett år efter Axel Hambergs övertagande av professuren. Kemisterna hade fem år tidigare fått ett nybyggt hus, beläget alldeles intill (döljs bakom trädet till höger på bilden). Här blev nu geograferna kvar ända till 1958 innan det var dags för nästa flytt, som skedde till kvarteret Lagerträdet. Foto Lars Andersson.
Hambergs grundläggande utbildning och tidiga forskningsinriktning, främst mineralogi och mineralkemi, låg långt från det geografiska ämnesområdet. Han fick redan som 20-årig student medfölja på Adolf Erik Nordenskiölds Grönlandsexpedition, där han utförde hydrografiskt-kemiska undersökningar, vars resultat publicerades i Vetenskapsakademiens handlingar. Det kan redan här vara lämpligt att nämna, att Axel Hambergs mycket talrika och mångsidiga skrifter finns förtecknade i en synnerligen fin volym, som hans son, Per Gustaf Hamberg, utgav 1963 då fadern skulle fyllt 100 år.
Axel Hamberg kom under de följande åren att främst ägna sig åt kristallografi och mineralkemi vid Geologiska institutionen i Stockholm, och han hade nog tänkt disputera inom mineralkemin som var huvudinriktningen i hans lic-examen. Plötsligt ändrade han dock inriktning (parentetiskt kan nämnas, att mycket tvära kast präglade även hans fars framgångsrika karriär).
Introduktionen till det som skulle bli hans livsgärning kom i form av en 40-sidig artikel i Svenska Turistföreningens Årsskrift 1896 med titeln "Berättelse om en resa i Sarjekfjellen". Den beledsagades av 11 helsidesfotografier och en av Hamberg konstruerad fotogrammetrisk karta baserad på noga orienterade panoramafotografier i stort format, en verklig pionjärinsats i fjällkartografin. Samma år skrev han en artikel i Geologiska Föreningens Förhandlingar om "Kvikkjokkfjellens glaciärer". Påföljande år återkom han i samma årsskrift med en uppsats på 54 sidor om resor i Kvikkjokks högfjäll. STF fortsatte under flera årtionden att publicera artiklar med vetenskapliga nyheter, vilket jag tror betydde mycket för allmänhetens intresse för det svenska landskapet och dess historia.
Hamberg försvarade 1901 i Uppsala (året innan examensämnet geografi inrättades) sin doktorsavhandling, som behandlade geologiska och fysiskt-geografiska undersökningar i Sarjekfjällen. Avhandlingen var på 100-talet sidor. Den publicerades också i en något längre version i Svenska Sällskapet för Antropologi och Geografis tidskrift Ymer. Därefter följde ett stritt flöde av artiklar om is, glaciärer, klimat och mätmetodik, som kretsar kring Sarek och andra glaciärområden i Sverige. Hamberg var en mycket skicklig instrumentkonstruktör. Publiceringen skedde mestadels i svenska vetenskapliga tidskrifter vid den tiden men, vilket är intressant, artiklarna blev ändå recenserade i ledande internationella tidskrifter i Tyskland och Frankrike.
Man kan fundera över i vilken grad Hambergs vetenskapliga bakgrund i kristallografi och mineralkemi, som är mycket exakta vetenskaper, bidrog till hans övertygelse att glaciärstudier skulle grundas på noggranna mätdata, och även på mätdata beträffande omvärldsfaktorerna inom meteorologi och hydrologi. Detta gjorde, att han byggde kontinuerligt arbetande stationer uppe i Sarek, främst den meteorologiska högfjällsstationen på Pårtetjokko och den meteorologisk-hydrografiska stationen i Litnok. I den senare drevs registreringen av ett lodur med ett djupt schakt för lodet, som på en uppdragning kunde gå 15 månader. De mångåriga serier av hydrografiska registreringar, som Hamberg startade, kunde bl a utnyttjas av Valter Axelsson för hans avhandling om Rapaälvens sedimenttransport och deltabildningen i sjön Laitaure (1967).
Axel Hamberg hade personligen en god ekonomi, men för att förverkliga drömmen om permanenta basstationer i Sarek sökte han anslag från Riksdagen, som beviljade medel. Det som den fåtaliga lokalbefolkningen, samerna, fann mest märkligt var de hyddor av järnplåt med isolering av bomull, som uppfördes med deras transporthjälp. Järnspisar bars på ryggen och byggmaterial klövjades på renar. Detta intresse återspeglas också i de artiklar som publicerades i dagspressen.
Hambergs plan var, att Sarek som område skulle utforskas, inte bara glaciärerna, som var hans eget främsta intresse, utan också geologi och geomorfologi samt ett brett spektrum inom biologi. Det gjorde, att han måste engagera forskare utanför den egna institutionen. Han ville också, att resultaten skulle samlas i en särskild vetenskaplig serie som fick titeln "Naturwissenschaftliche Untersuchungen des Sarekgebirges in Schwedisch-Lappland", som utgavs i Stockholm och Berlin. För utgivningen fick han statsanslag. 5 volymer med sammanlagt 38 arbeten utkom under åren 1907 till 1933, ytterligare en uppsats (av Hilding Köhler) tillfogades 1939. Så här i efterhand har man svårt att förstå hur Hamberg tänkte sig, att denna verksamhet skulle kunna fortgå i längden. Man kan skönja en viss släktskap med Sven Hedins centralasiatiska forskningsimperium. I sitt förord till Axel Hambergs bibliografi skriver Per Gustaf Hamberg: "Det är nog att beklaga, att Axel Hamberg aldrig på äldre dagar fick tillfälle - eller kanske rättare sagt aldrig gav sig tillfälle - att innan krafterna svek framlägga den stora sammanfattning av forskningen som så många av hans medarbetare och vänner hoppats på." Personligen tror jag, att Axel Hamberg insåg, att det inte var möjligt att på ett meningsfullt sätt sammanfatta de mångfacetterade, brett upplagda undersökningar som utförts av honom själv och av andra forskare inom skilda discipliner. En universitetsinstitution har inte heller någonsin haft de ekonomiska och personella resurser med en kontinuitet som skulle erfordrats. Om än Hambergs verksamhet i Sarek inte kunde fortsätta på samma sätt som han själv planerat, gav den dock inspiration till glaciärforskning i andra former och med Hambergs material som bidragande grund, t ex i Thorsten Stenborgs doktorsavhandling 1970 om glaciärers hydrologi med Mikkaglacären som ett centralt undersökningsområde.
Koncept till Axel Hambergs ansökan om att få en amanuens till sin hjälp vid institutionen. Vid de praktiska övningarna deltog ofta 30 elever som skulle handledas, dessutom kunde amanuensen hjälpa till med "en mängd praktiska bestyr" på institutionen för att ge Hamberg mer tid till undervisning och forskning. Baksidan av dokumentet finns här.
Axel Hamberg var ju professor i geografi, och man kan givetvis undra över vad han bidrog med inom den humanistiska hälften av ämnet. Den utförliga bibliografin visar, att en enda artikel, "Gärdesgårdstyper i Jokkmokks socken", Fataburen 1926, kan hänföras till denna ämnesdel. Hamberg gick i pension 1928. Till hans efterträdare på tjänsten utsågs 1929 den enigt förordade docenten John Frödin. Under tiden mellan Hambergs pensionsavgång och Frödins tillträde uppehölls tjänsten av docenten Hans W:son Ahlmann. Som professor i Stockholm kom Ahlmann att bli den nye främste företrädaren för glaciärforskning i Sverige.
John Frödin var född i Uppsala 1879 och efter studentexamen 1897 påbörjade han sina geografiska studier vid Uppsala universitet. Hans kandidatexamen 1901 uppvisar en stor ämnesbredd från botanik, geologi och geografi till historia, tyska och franska. Han avlade lic-examen 1906, samma år som professor Ahlenius avled. Jag vet inte om det var ovissheten beträffande geografins utveckling i Uppsala efter Ahlenius bortgång eller andra skäl, som gjorde, att Frödin efter sin examen valde att bli läroverkslärare i Göteborg. Redan efter tre år återupptog han dock sina högre studier i geografi, men nu i Lund med projekt inom växtgeografi och geomorfologi. Jag har aldrig hört varför han valde Lund, men jag kan föreställa mig, att han i Uppsala skulle blivit hårt styrd av Axel Hamberg. Frödin disputerade 1914 i Lund på "Geografiska studier i Stora Lule älvs källområde". Regionalt sett var han således nära Hambergs revir. Det är noterbart, att fyra års fältarbete stöddes ekonomiskt av Sveriges Geologiska Undersökning, som också tryckte avhandlingen i dess Serie C.
Avhandlingen innehåller omfattande beskrivningar av berggrund och lösa jordarter med inriktning på morfologin. Beträffande pågående processer ägnade han sig särskilt åt jordflytningsfenomen. I sin framställning av landskapsutvecklingen under inlandsisens sista avsmältningsskede anslöt han sig till dem som ansåg sig finna bevis för existensen av stora "issjöar", dvs sjöar som dämdes av kvarstående inlandsis i öster och hade sina utlopp mot väster genom pass i fjällkedjan. Hans framställning står i opposition till Axel Hambergs uppfattning, att strandspåren bildats i marginella smältvattensamlingar mellan en kvarliggande is i landskapets lägre delar och framsmälta högre bergssluttningar. Det skulle dröja flera årtionden innan uppfattningen om existensen av stora öppna issjöar ifrågasattes. Under de senaste åren har man åter sett möjligheten av större frismälta vattenytor i Stora Lule älvs sjösystem, men nu i en helt ny deglaciationsmodell med en vikande isfront liggande parallellt med sjösystemet.
John Frödin fortsatte sin naturgeografiska forskning ytterligare några år som docent i Lund, men slog om till kulturgeografiska objekt 1919. Då hade Hamberg nio år kvar till pensionen. Det syns uppenbart, att Frödin siktade på kompetens inom hela geografiämnet. Han riktade i första hand in sig på forskning om fäbodväsendet i Dalarna och Jämtland, som fortfarande var i fullt bruk. Jag kan bara gissa mig till att hans växtgeografiska studier hade gjort honom intresserad av förutsättningarna för denna speciella form av kreatursskötsel. Forskningen blev framgångsrik och redan under tiden i Lund utvidgade han sitt intresse för migrerande boskapsskötsel utanför Sverige. Han fick de sakkunnigas fulla stöd och kunde efterträda Hamberg på professuren i Uppsala 1929. Den migrerande boskapsskötseln återfinns främst i regioner som topografiskt och klimatiskt kan erbjuda säsongsmässigt skilda betingelser. Det ledde Frödin till studier i Mellan- och Sydeuropa, Turkiet och Nordafrika. Vid besöken i dessa länder och även i Sydamerika hade han öga för växtgeografiska och geomorfologiska förhållanden och fortsatte att skriva uppsatser i dessa ämnen. Hans magnum opus blev "Zentraleuropas Landtwirtschaft" i två volymer om 1 100 sidor. Jag har en känsla av att John Frödin genom detta verk lyckades "knyta ihop säcken" på sin forskning.
Genom sina breda och genom egen forskning fördjupade kunskaper inom betydande områden av geografin kunde John Frödin starkt utöka antalet studenter med intresse för högre studier. Genom honom fick institutionen en stark ställning. John Frödin gick i pension 1944 och avled 1960. Filip Hjulström skrev i minnesord över sin företrädare: "Hans signum var kraft och envishet."
Uppsalas tre första professorer hade mycket olika profilering i sin forskning och de var alla betydande personligheter. Rekryteringen till högre studier utvecklades långsamt, vilket bl a torde kunna tillskrivas de begränsade möjligheterna till högre tjänster. Det fanns mycket få lektorat i geografi vid landets gymnasier.
Ahlenius, Karl, 1901: Beiträge zur Kenntnis der Seenkettenregion in Schwedisch-Lappland. Bull Geol Inst, Upsala, Vol V.
Ahlenius, Karl, 1903: Ångermanälfvens flodområde - en geomorfologisk-antropogeografisk undersökning. Uppsala: Almqvist & Wiksell.
Frödin, John, 1914: Geografiska studier i St. Lule älvs källområde. Sveriges Geologiska Undersökning. Ser C, n:o 257.
Hamberg, Axel, 1901: Geologiska och fysiskt-geografiska undersökningar i Sarjekfjällen. Akad. avh. Stockholm. (Även i Ymer 21, 1901.)
Hamberg, Per Gustaf, 1963: Axel Hamberg: tryckta skrifter 1883-1933. Uppsala: Almqvist & Wiksell.
Hofsten, Nils von, 1944: Inbjudningsskrift till åhörande av de offentliga föreläsningar med vilka Professorn i anatomi, särskilt histologi Martin Wrete och Professorn i geografi Filip Hjulström tillträda sina ämbeten. Uppsala: Almqvist & Wiksell. (Innehåller bl a en utförlig framställning av förhistorien till geografiprofessurens inrättande 1901.)
Hoppe, Gunnar, 1981: Axel Hamberg. Minnesteckning vid Kungl. Vetenskapsakademiens högtidssammankomst den 31 mars 1980. Stockholm: Kungl. Vetenskapsakademien.
Rev. 2014-10-21
