”Pirkit Ammas kåta ombonad med snö. 6 april 1902.” Under de 6 första åren bodde Hamberg och medarbetarna uteslutande i tält vid sommarbesöken i Sareks inre delar. Under dessa fältarbeten, som skedde huvudsakligen i juli och augusti, gick tältlivet an. När Hamberg gav sig på vinterresor i Sarek blev det värre, trots att boendet då skedde i kåtor.
Under en vårvintertur i april 1902, Hambergs första vinterbesök, bodde han och medarbetarna i en kåta vid Pårek. Här blev det till att frysa i kåtan då det var ─30° C ute; kölden om nätterna var ”obeskrifligt obehaglig för en Stockholmare”. När man vaknade en morgon fann man sig dessutom begravda i snö, som yrt in genom rökhålet och genom kåtans många hål. Hamberg beslöt då att täcka över kåtan, dels med utskurna block ur den vindpackade snön, dels med en säck som stängde till rökhålet. Hyddan fick så en ordentlig isolering och innertemperaturen blev behagligare: inne var det oftast kring 5 minusgrader, trots att det ute var 20-25 minusgrader.
Glädjen över denna förbättring blev dock inte långvarig, för några dagar senare kom tövädret med följd att smältvatten rann in i kåtan. Så fattade Hamberg beslutet att bygga ”någon slags vattentät kåk”, så att han skulle kunna göra vinterbesök i Sarek för att se till sina meteorologiska instrument. Det skulle dessutom kunna tjäna som magasin för varor som inte angreps av fukt, som konservburkar och flaskor. Personerna på bilden är sannolikt Jovva Pirak, Pavva Sikal och Lars Nilsson Tuorda (klicka för större bild).
Redan några månader efter episoden i kåtan byggdes det första huset, hotell Säkokjokk. Vid Tatasjön och längs vägen dit fanns några kvarlämnade lådor som använts för att frakta instrument året innan. Nu togs dessa lådor försiktigt isär och spikarna bevarades. Därefter fraktades materialet med renar; de längsta brädorna fick karlarna själva bära. På den utvalda platsen vid Säkokjokk alldeles nedanför björkskogsgränsen byggdes så huset den 2 och 3 juli med enkla verktyg: hovtång, såg och två geologhammare. 2 juli 1902 (klicka för större bild).
Hotell Säkokjokk. Hyddans mått var 2x2,73 meter, innertakhöjden större än man får intryck av eftersom golvhöjden sänkts genom att jord tagits bort. För att få byggnaden vattentät kläddes taket och väggarna (utom ingångsväggen) med stora näverstycken, som hölls på plats med träribbor. Hamberg tyckte att hyddan genom sina proportioner och beklädnad gjorde ”ett tilltalande intryck och harmonierade väl med omgifningen”. De små fönstren som finns på hyddans båda kortändar är glasnegativ som rengjorts; formatet är 18x24 cm. 11 sept 1902.
”Säkkokhyddan, ombonad med snövallar. Från nordvest.” 12 april 1903. Under tre vinterturer var hyddan bostad åt Hamberg och hans medhjälpare. Naturligtvis blev den uppskattad även på sommarturerna, och användes även av andra forskare, som de många biologer Hamberg lockat till Sarek för att inom sina olika ämnen utforska området. Vid den internationella geologkongressen sommaren 1910 kom den också till nytta, då fyra geologer (en dansk, en engelsman och två tyskar) valt Sarek i exkursionsutbudet innan kongressmötena och med stor energi genomkorsade fjällen.
Pårtetjåkko med regelstommen färdig och plåtarna påbörjade, juli 1911. Det meteorologiska observatoriet på 1 830 meters höjd var det första huset med den speciella byggtekniken. Reglarnas placering anpassades efter standardmåtten på järnplattor i handeln, 60x180 eller 60x120 cm, så att två plåtar kunde överlappa varandra med ca 3 cm när de fästes vid träet. På utsidan skedde detta med spikar, varefter skarven tätades med kitt. Innerväggarna och golvet monterades däremot med skruvar, för att underlätta kontroller och reparationer. Plåttjockleken var 0,75 mm. Medarbetarna på bilden är mest troligt Amma Finnberg, Nils Paulson och Lars Nilsson Tuorda. När taket hade rests firades detta med konjak. Föremålet t.h. i bakgrunden är en avdunstningsmätare av Hambergs konstruktion. (Klicka för större bild.)
”Stommen till Skårkashyddan från norr. A.H. 10 ? aug. 1914.” Efter det lyckade uppförandet av Pårtetjåkko beslöt Hamberg att bygga fler hyddor, dels i Pårek som mellanstation från Kvikkjokk på väg till Pårtetjåkko, dels tre stycken i Rapadalen på en dagsmarschs avstånd från varandra; Skårkas blev den sista av dessa. Bilden är tagen från baksidan av byggnaden (klicka för större bild).
”Stommen till Skårkashyddan uppförd.” Bilden visar fasaden mot väster och är troligen tagen 10 augusti 1914 (klicka för större bild).
Skårkashyddan 21 augusti 1914. Den har nyligen byggts färdigt - så när som på ett rum på ”nedre botten” och ett vindsrum. Dessa blev färdiga först nästa sommar (klicka för större bild).
Bomullsisoleringen har lagts in och fixerats. Pårekhyddan, juli 1912. Linolja ströks på väggen för att bomullsvadden inte skulle hasa ned, dessutom fanns krokar eller spikar som satt på reglarnas insidor, i dem knöts slutligen snören som spände fast bomullen. Materialvikten för denna hydda var ca 2 600 kg, varav bomullen 90 kg. Hade hyddorna byggts på det sätt som var normalt på den tiden, med tjocka träväggar, skulle vikten ha blivit mer än tre gånger så hög.
Byggmästaren själv i färdigbyggd, ännu bara delvis inredd hydda. ”En vilopaus i montering och justering av instrumenten - Axel Hamberg i sydöstra rummet i Pårtetjåkkohyddan Foto Ivar Nordlund 12 aug 1913” har sonen Per Gustaf antecknat på baksidan av kopian. Ivar var bror till Sigrid, som Axel gift sig med året innan (klicka för större bild).
I regel fraktades möblemanget till hyddorna upp året efter att de byggts. ”Af dessa vill jag särskildt rekommendera den af mig ´uppfunna´ byråsoffan, hvars undre del icke består af ett tomrum utan dels af ett skåp med hyllor dels af tvenne rader lådor. På sitsen ligger en madrasserad dyna, hvars ena sida är afpassad till sittdyna, den andra till sofmadrass. Denna möbel synes mig kunna hafva användbarhet mångenstädes i bostäder med trångt utrymme.”
Ritning över hyddan på Pårtetjåkko, byggd 1911 och med en byggnadsyta om 20 m2 (klicka på ritningarna för större versioner). Ytterväggarna var 10 cm tjocka, innerväggarna 5 cm. Indelningen i fyra rum kom till för att få ytterligare stabilitet i hyddan genom innerväggarna; även byggnadens närmast kvadratiska grundform valdes för bästa stabilitet mot stormar. Ett annat skäl till indelningen i fyra rum i stället för exempelvis ett enda, stort rum var att få bättre värme, ordning och bekvämlighet för de personer som skulle bo och arbeta där. De två större rummen var 2,2x2,2 m, de två mindre 1,62x2,2 m. Varje rum fick två fönster, utom köket, som var det rum där ytterdörren fanns. De kylande golven kläddes över med korkmattor. Ett vindfång utanför dörren skyddade mot regn och rusk vid passage, och rymde även en skrubb för kläder etc.
Ritning över hyddorna i Pårek, Litnok och Tjågnoris, med en byggnadsyta om 18,5 m2. Dessa tre var identiska och byggdes 1912. De kunde ha mer typiska husformer med sadeltak och rektangulär bottenplan, eftersom de skulle ligga i dalarna där stormvindarna inte nådde samma styrka som uppe på Pårtetjåkko. Av samma skäl behövde regelstommen inte göras lika kraftig. För dessa dalhyddor räknade Hamberg med en maximal vindstyrka om 28 m/s, vilket skulle ge en belastning av 100 kg per kvadratmeter väggyta. Han lät bygga en provbit av väggen och Kungl. Tekniska Högskolans Materialprofningsanstalt gjorde i januari 1912 belastningsförsök med den; väggen visade sig tåla nära 7 gånger den kalkylerade vindbelastningen. Att den betydligt kraftigare dimensionerade Pårtetjåkkohyddan klarat av de stormar som dragit fram över den högt belägna platån under ett sekel är alltså ingen tillfällighet. Dessa tre hyddor (samt Skårkas nedan) disponerades annorlunda än Pårtetjåkko. De hade tre rum, i det mittersta kom man in och där var köket. Det smala köket ledde sedan till två något större rum, försedda med fönster vid alla ytterväggar. Intyget från belastningsprovet med husväggen finns här och här.
Ritning över hyddan i Skårkas, den femte och sista, som Hamberg beslöt att göra något större än de tre föregående med en byggnadsyta om 25 m2. Samma år som Skårkas byggdes, 1914, kompletterades Pårekhyddan med en ”förråds- och boningshydda” (se nedan). Därefter bröt det första världskriget ut, med påföljande kraftiga prisstegringar på järn, trä och arbetskraft. Detta i förening med Hambergs försämrade hälsa omöjliggjorde fortsatta husbyggen. Det visade sig för övrigt att underhållet av dessa sex byggnader tog ganska mycket tid i anspråk.
Förråds- och boningshyddan i Pårek, även kallad manskapshyddan. Här inreddes ett rum för hantlangaren, som regelbundet bar bördor mellan Kvikkjokk och Pårtetjåkko. Sträckan var 33 km med en stigning på 1 500 meter, så mellanstationen Pårek var nödvändig att skapa för transporttjänsten. I den ena förstugan står Hambergs son Per Gustaf. 26 juli 1925. (Klicka för större bild)
Ett antal ritningar över regelstommar, utbredd ligger ”Plan till förråds- och boningshydda vid Pårek uppprättad af Axel Hamberg febr. 1914”. Den blå ritningen som skymtar är en ”Plan till gräfningsarbete vid Litnokhyddan för nedläggning af pegelrör” (för att mäta vattenståndet i Rapaälven), ett arbete som utfördes mars-april 1914 (klicka för större bild). Ritningarna förvaras vid Uppsala universitetsbiblioteks kart- och bildavdelning. Foto Lars Andersson.
Anslag som användes vid Hambergs hyddor. Anslaget och reglerna nedan förvaras vid Uppsala universitetsbiblioteks handskriftsavdelning. Foto Lars Andersson.
Axel Hambergs instruktioner om vad som gällde vid besök i hyddorna (klicka för större bild). Baksidan av papperet finns här.
Placeringen av de fem hyddorna i Sareks centrala delar: överst Tjågnoris, i mitten Skårkas, längst till höger Litnok. Nere till vänster Pårtetjåkko resp. Pårek. Tjågnorishyddan har flyttats till Fjäll- och samemuseet Ájtte i Jokkmokk, där den kan besökas under sommarmånaderna i Fjällträdgården. De fyra andra står kvar i Sarek och är låsta.
Tjågnorishyddan hösten 2010, uppställd i Fjällträdgården vid Fjäll- och samemuseet Ájtte i Jokkmokk. Våren 1967 monterades hyddan isär och fraktades från sin plats i Sarek. Foto Lars Andersson.
Tjågnorishyddan, vänstra rummet. Den Hambergska byråsoffan med fyra lådor och ett skåp. På väggen hänger ett medicinskåp. Bordet har möjligen stått i Pårtetjåkkohyddan. Foto Lars Andersson.
Pårekhyddan, den sydligaste av Hamberghyddorna. Fönsterluckorna är låsta med kraftiga bultar från insidan. Hyddan har på senare tid använts sporadiskt av forskare samt besökts av vanliga fjällvandrare i samband med olika kurser och vandringsturer på temat Axel Hamberg, arrangerade av Svenska Fjällklubben. År 2017 tog Laponiatjuottjudus (Laponiaförvaltningen) initiativet till att ha ”öppet hus” under några augustidagar i samarbete med Svenska Fjällklubben, vilket upprepats några somrar. Samtliga foton tagna hösten 2009 av Lars Andersson.
Samma hydda upplåst och med fönsterluckorna borttagna. Den lilla kuren längst till höger saknas på ritningen ovan eftersom den byggdes senare, i augusti 1916. Den innehåller de apparater som registrerade vindens hastighet och riktning genom anemometern resp. vindfanan som satt i tornets topp. Idag är instrumenten bortmonterade från vindtornet.
Baksidan av hyddan, med en av luckorna borttagen. På Hambergs tid, och möjligen ända fram till 1960-talet, var hyddorna rödmålade endast på väggarna; taken förblev omålade. Den galvaniserade plåten som hyddorna byggts av behövde i och för sig ingen färg, men Hamberg tyckte att de såg för otrivsamma ut i det skicket och målade dem röda. Av samma skäl målades husen även invändigt.
”En nyuppförd stuga af galvaniserad järnplåt visar knapt något hemtrefligt yttre, den verkar utvändigt pansarbåt, invändigt venetiansk blykammare. Detta oangenäma intryck kan dock borttagas genom målning. Alla hyddor blefvo redan första somrarne rödmålade utvändigt och försedda med hvitmålade fönsterlister. Den första målningen skedde med blymönja, hvilken förlänade mina små hyddor under de första somrarna ett färggladt utseende. Jag trodde mönjan, som allmänt användes till fartygsbottnar, vara synnerligen varaktig i det sura fjällklimatet, men detta visade sig vara ett misstag, det bjärt röda öfvergick efter några år till en löjlig gråviolett färgnyans, måhända under inflytande af den enorma solstrålningen under våren, då snötäcket ännu kvarligger. Jag målade derföre sedermera om samtliga hyddor (utom Pårtetjåkko) med järnoxid (=vanlig bondstugurödfärg) som ger en mera dämpad men hemtreflig och samtidigt mycket varaktig färg.
Invändigt kunna plåtrummen genom lister vid golf och tak samt målning och möblering gifvas ett utseende, som tillfredsställer äfven långt gående anspråk.”
(Ur det svenska manuskriptet till boken Bau von Hütten im Sarekgebirge, som förvaras vid Uppsala universitetsbiblioteks handskriftsavdelning.)
Pårekstugans högra (östra) rum, sett från köket. En plastmatta har lagts på golvet, gardinerna är utbytta, väggarna har målats om (alla stugor i Sarek har numera samma ljusgula färg inuti), diverse nya föremål och böcker har tillkommit. I övrigt är inventarierna original från Hambergs tid och det känns närmast som att kliva in i ett museum. Foto Lars Andersson, oktober 2011.
En del av innehållet i Pårekstugans laboratoriebänk. Foto Lars Andersson.
Mitt i Rapadalen, inbäddad bland björkskog och högörtäng, ligger Skårkasstugan. En del av Piellorieppemassivet syns i bakgrunden. Mellan stugan och massivet flyter Rapaselet fram (dolt på bilden av vegetationen). Av de fyra Hambergstugor som idag finns i Sarek ligger även Pårek och Litnok i björkskogsmiljö. Foto Lars Andersson, juli 2011.
Rev. 2023-09-08
