”Nederbördsmätaren på 1 530 m. ö. h., öppnad och visande den samlade nederbörden för omkring 11 månader.” År 1900. En av de tre mätare som Hamberg juli 1899 installerade omkring Lulevaggeglaciären, dvs. den som senare kom att kallas Pårteglaciären. Mannen på bilden är troligen Lars Nilsson Tuorda.
Den väldiga mätaren hade Hamberg tvingats tänka ut, då de vanliga små regnmätarna inte gärna kunde användas i det otillgängliga Sarek. Det undre kärlet rymmer 240 liter, vilket i denna konstruktion motsvarar 3 400 mm nederbörd. För just denna högt belägna station visade sig årsnederbörden vara runt 3 000 mm.
För att inte vattnet skulle avdunsta hälldes tre liter paraffinolja i varje mätare, som flöt överst som ett lock. Små mängder snö som hamnade i kärlet sjönk under den skyddande oljan, men blev det tal om större mängder skulle de hamna ovanför oljeskiktet, börja avdunsta och mätvärdena därmed bli felaktiga. Därför hälldes även flera kilo koksalt i kärlet. Saltet smälte snön, ”hvarigenom äfven denna nederbörd sålunda nedsänkes under det skyddande oljelagret”. (Klicka för större bild.)
Bilden saknar data men det är fråga om en av de nederbördsmätare som nämns ovan. I bakgrunden syns Pårtemassivet, med Pårtetjåkkos topp ovanför andra personen från vänster. Till höger om toppen ligger den breda platå som senare kom att bli observatorieplatån. Platån avslutas t.h. med en liten brant och nära denna kom observatoriet att byggas (1911). Men nu är det med all sannolikhet juli 1899 och man är på väg till toppen för att ställa upp mätaren.
”Meteografen [!] på Pårtetjåkko, sedd från norr.” 11 april 1903. Meteorografen hade 1901 ställts upp på Pårtetjåkkås topp, på 2 005 m.ö.h., och när Hamberg och medarbetarna kom dit 7 april 1902 fann de ”apparaterna helt och hållet öfvertäckta af snöbark”. Rimfrostbildningen var på det större apparathuset 0,5 - 1,5 meter tjock beroende på väderstreck. På sommaren flyttades därför meteorografen ned till en platå belägen ca 170 m lägre. Där var rimfrostbildningen betydligt mindre, men ledde ändå till de tjocka lager som syns på bilden.
Vid besöket 1902 gjorde Hamberg även en annan upptäckt: högt på fjället ligger inte snön alltid i djupa drivor så att man måste färdas med skidor eller snöskor. Tvärtom kan den vara hårt packad och så hal att man istället tvingas använda stegjärn eller hacka ut fotfästen med en spade. Denna vinters nya erfarenheter av snöns olika egenskaper i fjällen ledde till att Hamberg började studera även detta fenomen, vilket 1907 utmynnade i en bok (på tyska) om ämnet.
”Meteorografen på Säkkok (1100 m)” 1 mars 1904.
”Glaciermeteorograf och solskensregistrator på Pårteglacieren omkr. 1200 m.ö.h. sept. 1902.” (klicka för större bild).
Snöackumulationsmätare av stålrör på Mikkaglaciären. 29 juli 1903.
”Kombinerad pegel och meteorograf vid Rapaälfven nära Litnokhyddan. Strålningsskyddet kring termometerburen öppnadt.” 28 juli 1915. Pegeln mäter vattenståndet, meteorografen registrerar vindriktning, vindhastighet, luftfuktighet, temperatur och nederbörd.
”Från anemografstationen vid Skårkas mot Skårkashyddan och Såbbetjåkko.” 24 mars 1919. (En anemograf mäter vinden.)
”Vy mot Tälma och Nåite från stationen vid Snavvavagge.” 24 mars 1919. Mannen är Nils Anders Huosi, en av de många medhjälparna till Hamberg (och rimligen är det Huosi även på den föregående bilden).
”Från Snavvavagge uppåt Rapadalen.” 1918. (Klicka för större bild.)
”Meteorograf med 2 månaders gång, uppstäld vid Tjågnorishyddan” 9 augusti 1915 (klicka för större bild).
Observatorieplatån på Pårtetjåkko med vindtornet, meteorografen och diverse instrument, juli 1914 (klicka för större bild). Tornet restes 16 juli av Hamberg och sju medhjälpare. Till höger den äldsta termometerburen samt hyddan, försedd med fönstertermometerbur (den vita lådan). Fönstertermometerburen tillkom för att möjliggöra avläsningar även vid de tillfällen då stormarna var för kraftiga för att man skulle kunna göra avläsningar utomhus. Samma bild med olika instrument utpekade finns här.
Den 1 juli började de observationer som skulle fortgå i drygt fyra år, och de första som tjänstgjorde var fil. lic. Axel Jönsson från Lund som observator och fil. mag. Hilding Köhler från Uppsala som assistent. Observationerna från de två första åren har publicerats, medan de två sista endast finns som journaler och tabeller i arkivet vid Institutionen för geovetenskaper i Uppsala (se även bild längre ner).
Interiör från Pårtetjåkko. Inga data finns, men troligen är det Oskar Edlund t.v. och Manne Hofling t.h. Observatorn och assistenten hade var sitt rum på Pårtetjåkko, med måtten 2,2x2,2 meter. Här sitter de uppklädda i Hoflings rum, det sydöstra. Året är 1916 eller 1917. Okänd fotograf (klicka för större bild).
Ännu en interiör från Pårtetjåkko. Bilden är tagen 6 december 1916 och det är troligen observatorn Oskar Edlund som, med pipan nonchalant i mungipan, drar upp Assmanpsykrometern. Instrumentet användes för att mäta relativ luftfuktighet, en av de många parametrar som mättes varje timme, dygnet runt. Han står i dörröppningen mellan köket och laboratoriet (även kallat apparatrummet). Bilden är tagen från entrédörren av okänd fotograf (klicka för större bild).
I bildens vänsterkant skymtar två av de fyra fotsteg med vars hjälp man tog sig upp till det minimala vindsutrymmet. De satt vid dörrkarmen in till assistentens rum, två på var sida om dörröppningen. Från just den öppningen är f.ö. bilden med de två piprökarna strax ovan tagen.
Vy från Pårtetjåkko mot väster, Tarrekaisemassivet syns till vänster. 15 juli 1923. (Klicka för större bild.)
Observatorieplatån på Pårtetjåkko, 15 juli 1923 (klicka för större bild).
”Vinterbild af Pårtetjåkko observatorium.” Foto Manne Hofling i december 1916. (klicka för större bild).
En av tabellerna med mätvärden från de två sista observationsåren på Pårtetjåkko, här är det lufttemperaturen för april 1918 som redovisas. 1a, 2a osv. betyder klockan 1, 2 osv. under dygnets första halva (”a” från latinets ante, före, dvs samma som i a.m. och p.m.). Tabellen, liksom journalen och registreringarna nedan, förvaras vid Institutionen för geovetenskaper, Uppsala. Foto Lars Andersson (klicka för större bild).
Även i Pårekhyddan bedrevs meteorologiska observationer. Hyddan byggdes ut med ett vindtorn 1916 och fil. stud. Bror Hedemo anställdes som meteorolog för att sköta mätningarna. Här räckte det med en person, eftersom det gick att använda självregistrerande instrument i betydligt större utsträckning när platsen låg på mycket lägre höjd än det utsatta Pårtetjåkko; nere vid björkskogsgränsen utgjorde rimfrost och orkaner inget problem. Mätningarna skedde heller inte med samma täta intervall som på Pårtetjåkko. Nästa observationsår tjänstgjorde fil. mag. Sigurd Åstrand, som fört anteckningarna på uppslaget ur mätjournalen på bilden (klicka för större bild). Foto Lars Andersson.
Pårekhyddan, omkring 26 juli 1925. Dold bakom björkarna finns vid husets gavel den lilla utbyggnaden som vindtornet hör ihop med. I tornet syns överst det mycket lilla skålkorset (för vindhastigheten), därunder vindfanan (plåtskiva för vindriktningen) och under den en termometerbur. I bildens förgrund syns en markbur. T.h. den så kallade molnräfsan, med vars hjälp man kunde uppskatta vindar på hög höjd (klicka för större bild).
Prydliga paket med meteorologiska och luftelektriska registreringar från Axel Hambergs observatorium i Pårek. Foto Lars Andersson. (Klicka för större bild).
Ett antal registreringar från olika instrument i Hambergs verksamhet. Överst för temperatur, de undre för luftfuktighet. (Klicka för större bild).
”Obs! Term. troligen stått!” Vardagens förtretligheter: då och då krånglade mätarna, och kunde ge intryck av exempelvis förbluffande temperaturstegringar på kort tid, som i det här fallet där termografen visar 9 graders ökning på en halvtimme.
Hambergs instruktioner för skötseln av termograferna, alltså det instrument som registrerat temperaturerna på bilden ovan (klicka för större bild). Uppsala universitetsbibliotek, handskriftsavdelningen.
Rev. 2021-03-12
