”Flygande alkor vid Sydhamnen på Beeren Eiland” (Björnön). Här ankrade man den 13 juni. Björnön var vid denna tid föga känd, utom beträffande dess fauna och flora. Under en vecka höll forskarna på med undersökningar inom sina respektive ämnen, samtidigt som C. J. O. Kjellström och Hamberg karterade ön, se nedan. Nathorst själv hade på en expedition 16 år tidigare inte ens kommit så nära att ön var inom synhåll, då den var omgiven av för mycket is. Så mycket större var hans glädje över de geologiska, botaniska, zoologiska, kartografiska och jordmagnetiska resultat man nu kunde hemföra.
Kjellströms och Hambergs karta över Björnön, ritad av Kjellström (klicka för större karta). De kartografiska arbetena hörde till de viktigaste under denna expedition. Nu var Hambergs uppgift att tillsammans med Kjellström kartera ön: hela utsträckningen av ön mättes upp samt dessutom de södra delarna mer noggrant. På grund av regn och dimma kunde Hamberg dock inte använda den fotogrammetriska metoden utan tvingades utnyttja mätbordet. Av samma skäl gick det inte att göra några noggranna astronomiska ortsbestämningar. Däremot var vädret inget hinder för de jordmagnetiska mätningarna, varvid Hamberg bestämde den magnetiska deklinationen (kompassens missvisning) till 6° 23' västlig vid den tidpunkten. Han hann också med att göra fossilinsamlingar på ön den sista dagen.
”Mount Misery på Beeren Eiland” 13 juni.
”Stappen och Beeren Eilands sydända” i juni.
”Drifis i Olgasundet” 23 juni. Drivisen var praktfull, särskilt senare på sommaren då snön ovanpå försvunnit och lämnat rum för isens egna färgskiftningar. Men den var också farlig, och det var just isen som några år senare skulle bli Antarctics öde. Träfartyget var försett med invändiga förstärkningar i fören, extra klädsel av hårt träslag utanpå den vanliga bordläggningen samt järnklädsel på själva bogen. Ändå krävdes stor skicklighet hos besättningen, bland annat för undvika att rodret eller propellern skulle skadas av utskjutande, dolda delar av de ismassor man färdades genom. Som befälhavare hade Nathorst önskat och fått Emil Nilsson, som var med på Nordenskiölds expedition till Grönland 1883 – där för övrigt en tjugoårig Hamberg gjorde sin första arktiska färd.
”I gunrummet på Antarctic.” Hamberg vid bordets kortända, expeditionsledaren och geologen Alfred Nathorst längst t. h., skålande med kaptenen Emil Nilsson. Bakom kaptenen sitter expeditionens kartograf och fotograf C. J. O. Kjellström. Sittande längst t. v. zoologen Gustaf Kolthoff och närmast Hamberg botanisten Henrik Hesselman (klicka för större bild).
Nathorst skildrar hur det gick till då det hunnit bli september: ”De mörka aftnarne tillbragtes i gunrummet under läsning, redigering af anteckningar m. m., eller ock fördref man tiden med bräd- eller kortspel, hvarvid ofta vankades en grogg eller toddy.” På just denna bild tycks man koncentrera sig på det sistnämnda. Under hemfärden gavs möjlighet till ett lugnare liv än under de intensiva dagarna i Arktis, då det gällde att utnyttja all vaken tid till vetenskapligt arbete.
Foto taget under arbetet med kartläggningen av Baie Recherche och van Keulen Bay, som ledde till kartan här nedan (klicka för större karta, och en mer måttfull förstoring finns här). Kameran var av Hambergs egen konstruktion från samma år, med glasnegativ av storleken 18x24 cm. Fartyget låg för ankar och Hamberg fick 1-15 juli på sig att kartera området. Han karterade nu ensam, eftersom Kjellström fått i uppgift att kartera van Mijens bay (norr om Hambergs område, och Kjellströms karta finns här). Som roddare och hantlangare hade Hamberg två av sjömännen, som bistod med att bära den tunga utrustningen till olika utsiktspunkter. Samtidigt ägnade sig fyra andra vetenskapsmän åt området - en med geologiska arbeten, de tre övriga med biologiska.
Detalj ur kartan som visar tre toppar: Annas berg, Louises berg och Ullas berg. Axel, som var nummer tre i syskonskaran, lät sina systrar få ge namn åt bergen på norra sidan av van Keulen Bay. Anna, Louise och Ulla föddes 1855, 1856 resp. 1865. Idag benämns topparna Annaberget osv. på de norska kartbladen. Den äldsta systern fick dessutom ge namn åt den hamn som idag benämns Annahamna.
”Från Maria Theresia Pick mot Berzelius berg” dvs. över Maria Antonia-glaciären. Tre ytterligare foton från karteringen; området på bilden ovan ligger öster om Baie Recherche.
”Från Heims fjäll mot Basilikan” dvs. över Pencks glaciär. Det avbildade området ligger söder om van Keulen Bays inre del (klicka för större bild).
”Från Brongiarts [!] berg mot Berzelius berg” dvs. fotot är taget från van Keulen Bays innersta, norra del.
”Svenska Förlandet vid Kung Karls land. aug. 1898”
Den tredje och sista kartan där Hamberg medverkade, nu från Kung Karls land som var expeditionens huvudmål. Kartan över detta tidigare föga kända område upprättades av Kjellström och Hamberg tillsammans. Kjellström karterade Svenska Förlandet samt på Kung Karls land de västra och östra delarna, medan Hamberg karterade det mellanliggande låglandet och de många småöarna samt Abels ö (klicka för större karta).
”Virgos hamn vid Danes gat på Spetsbergen” i augusti (klicka för större bild).
De hydrografiska undersökningarna som Hamberg svarade för ledde bland annat till en kartläggning av salthalt och temperatur i havsytan. Hans insatser kompletterade de som Fridtjof Nansen m.fl. tidigare utfört i området. Kartan är här marginellt beskuren i över- och underkant (klicka för större karta).
”Antarctic i Tromsö hamn” i juni. Fartyget, som ursprungligen hette Cap Nor, byggdes i Drammen 1871. Det var en bark med ångmaskin, avsedd för sälfångst i isen öster om Grönland. Senare köptes det av redaren Svend Foyn som lät bygga om det och 1893 sände det som fångstfartyg till Antarktis med nytt namn. Inför expeditionen 1898 köpte Nathorst fartyget och lät bygga om det för den nya uppgiften. Sedan användes detta pålitliga fartyg av flera expeditioner innan det på väg från Eldslandet år 1903 pressades sönder av isflak. De ombordvarande lastade ur proviant, kläder och det viktigaste ur det forskningsmaterial man samlat in, ställde sig på ett stort isflak och fick sedan se sitt fartyg sjunka till botten; alla räddades senare av ett argentinskt fartyg. När Nathorst fick höra hur det gick för hans gamla expeditionsfartyg anmärkte han att detta dramatiska slut bland isflaken ”syntes mig vida ärofullare än om hon gått till mötes träfartygens vanliga öde att långsamt förruttna i någon hamn, eller att blifva använd till något för hennes bestämmelse såsom ishafs- och forskningsfartyg vida aflägset ändamål”.
Rev. 2012-08-30
